Just nu känner jag bara för att krypa upp i soffan och gråta. Ni som följt min förra blogg kanske vet att jag haft problem med en återkommande infektion. Är helt säker på att den är tillbaka igen, känner så väl igen symptomen. Jag bara känner det att jag inte orkar med det här längre. Jag vill, för en gångs skull, bara vara frisk och slippa oroa mig för sådant här. Det känns så förbannat hopplöst! Verkar som att jag aldrig kommer att få känna mig helt frisk. Jag vet att jag aldrig kommer det eftersom jag har min bestående sjukdom, men så frisk jag kan vara trots den.
Jag vill inte hamna i ett stort svart hål igen, som jag gjort tidigare i mitt liv. Jag vet ju att det hör till infektionen att humöret är upp och ner och att man känner sig nedstämd tidvis. Hjärnan vet det, men inte själen. Ja, eller vad man nu ska kalla det. Tror ni förstår vad jag menar.
Finns en annan följdsak på infektionen, nämligen den att när jag mår dåligt då stoppar jag i mig en massa onyttigt. Fast jag egentligen inte vill, så kan jag inte låta bli.
Ska nog ta och sätta på en riktigt sorglig film, så man får gråta lite...