När det är det min tur egentligen? Min tur att vara lycklig. Jag hatar verkligen att känna det så här. Att känna mig så förbaskat olycklig. Det känns inte som att det finns något i alls i mitt liv som är viktigt, som betyder något. I alla fall ingenting som betyder tillräckligt mycket för att jag ska känna någon som helst lycka. Jag känner inte så här varje dag, men de resterande känner jag mig bara avdomnad. Avdomnad från livet, avdomnad från känslor. De dagarna gråter jag i alla fall, men jag vet inte om det är något bra eller inte.
Jag vet att folk säkert inte ser hur jag egentligen mår, utan tror nog att jag är rätt nöjd med livet. Det är det jag vill att de ska tro. Vill inte att de ska se mitt riktiga jag, så jag bär omkring på en mask för att skydda mig.
Jag tror inte ens att min familj har en aning om hur jag egentligen mår. Jag vill inte tynga dem med det, de har tillräckligt med problem som det är.
Vad har jag egentligen att vara lyckig över? Mina dagar består i stort sett bara av skola, sitta hemma själv och ibland jobb. Vad är det egentligen för liv? Inget alls!