Lite deppig

Idag är det en sådan där dag då jag inte har lust med något. Kanske på grund av att jag måste förbereda mig för matteprovet imorgon. Eller så är det bara en sådan där dag helt enkelt. Alla har vi ju dem ibland.
Sjukt tråkigt väder är det idag också, grått och trist, men det är ändå tur att det finns snö annars hade man ju på allvar blivit deprimerad. Denna dagen vore perfekt för mig att skriva lite nya dikter för det skulle inte krävas mycket för att komma i rätt sinnestämning.

Jag måste iväg till affären snart och handla lite inför morgondagen. Har ett nationellt matteprov så behöver ha med mig något att äta och dricka eftersom det kom ta en stund. Problemet är bara att jag inte vet vad jag ska ta med mig. En dricka blir det i alla fall, men annars så har jag ingen aning. Någon som har något bra förslag?

Känner mig väldigt ensam idag, vet inte varför egentligen. Eller jo, jag önskar att jag hade någon att älska och som älskar mig. Att jag inte var singel helt enkelt. Känns som att alla har någon utom jag. Men jag antar att jag måste vara hoppfull och tro att han kommer förr eller senare. Fast jag skulle föredra om han kom förr...

Fragile

Vissa dagar känner jag igen mig till 100 % till texten i den här låten. Är nästan så att någon gått in i mitt huvud och hämtat orden för jag kunde lika gärna ha skrivit den själv. Så fin, men samtidigt så sorglig tycker jag.

Har ni någon låt ni känner att ni lika gärna kunde ha skrivit?


"Six thoughts at once I can't focus on one
Seven days a week but my life has just begun
So caught in emotion and I'm overcome
As I'm falling down I come undone

Sometimes I feel like I'm alone
Sometimes I feel like I'm not that strong
Sometimes I feel so frail so small
Sometimes I feel vulnerable
Sometimes I feel a little fragile
A little fragile

In six thousand years what will this mean
Words from the heart or a melody
So caught in emotion and I'm overcome
As I'm falling down I come undone

Sometimes I feel like I'm alone
Sometimes I feel like I'm not that strong
Sometimes I feel nothing at all
Sometimes I feel vulnerable
Sometimes I feel a little fragile
A little fragile

If people can see right through my eyes
Like an open door that I can't disguise
I won't be afraid from the tears I cry
I'll not run I'll not hide this is how I feel inside
A little fragile
A little fragile

Sometimes I feel like I'm alone
Sometimes I feel like I'm not that strong
Sometimes I feel so frail so small
Sometimes I feel vulnerable
Sometimes I feel a little fragile"



Orka!

Fy faan vad jag är trött på allt just nu. Orkar ingenting, har ingen energi alls känns det som. Orkar knappt med mig själv! Skulle behöva en paus känner jag, en paus från allt och alla. Kanske spendera en vecka eller två på en strand i ett varmt och soligt land där jag kan ladda batterierna. Men som vanligt har man inte råd att åka någonstans, så här sitter man. Fast i en värld jag egentligen vill bort ifrån. I alla fall för ett tag...


En skitdag

Den här dagen började ganska okey. Humöret var kanske inte på topp direkt, men som sagt, helt okey. Sedan under dagen så sjönk det ganska rejält och allting kändes bara skit. Ingenting var kul och hade god lust att slänga mig i soffan och kolla på film resten av dag och bara tycka allmänt synd om mig själv. Men det är bara att plocka fram the happy face och låtsas tills det vänder...

Vad håller på att hända med mig?!

Helt sjukt alltså! Det verkar som något börjar hända. Har helt plötsligt börjat få känslor jag inte haft tidigare. Ja, jag menar verkligen ALDRIG haft. Har aldrig haft känslan förut att jag kanske vill ha barn någon gång i framtiden. Jag har alltid sagt att jag aldrig ska skaffa några. Men idag hände något mycket oväntat.

Var en på praktikplatsen som kom förbi med sin bebis idag och då kände jag nästan en längtan att få hålla i honom. Jag, som nästan ryggar för tanken att någon ska be mig hålla deras barn! Det är inte det att jag tycker illa om barn, känner mig bara riktigt, riktigt obekväm med dem!
Jag måste vara sjuk, det är den enda förklaringen! Eller har faktiskt till och med jag en biologisk klocka någonstans djupt därinne?

Ensamhet

Finns det någon jobbigare känsla än ensamhet? Det är tveksamt. Okey, det skulle vara om det är när man verkligen, verkligen känner att man behöver vara själv en stund.
Fast när det kommer till ensamhet, så finns det olika typer av ensamhet. Det finns den när man verkligen en själv och så finns det den när man känner sig ensam fast man har människor omkring sig. Den senare tycker jag helt klart är jobbigast. Så kan jag ibland känna det även när jag är omgiven av släkten.

Just nu är det den första typen av ensamhet jag känner. Jag önskar verkligen att jag hade någon. Ja, jag menar kärlek. Att kunna vara i hans armar och känna trygghet och närhet. Problemet är bara att jag inte har hittat honom än. Jag är nog helt enkelt för kräsen. Det kanske är dags att sluta ha så höga och ouppnåerliga krav?



What?!

Vet inte vad som hände förut. Hade nog ett behov av att få skriva av mig lite. Förvisso var allt jag skrev sant, men det lät kanske värre än vad det egentligen är. Visst, jag kan inte säga att jag är lycklig, men jag gråter inte var och varannan dag heller. Men jag är definitivt i behov av en förändring. En förändring som kanske inte är så lätt att göra...


Jag vill bara vara lycklig

När det är det min tur egentligen? Min tur att vara lycklig. Jag hatar verkligen att känna det så här. Att känna mig så förbaskat olycklig. Det känns inte som att det finns något i alls i mitt liv som är viktigt, som betyder något. I alla fall ingenting som betyder tillräckligt mycket för att jag ska känna någon som helst lycka. Jag känner inte så här varje dag, men de resterande känner jag mig bara avdomnad. Avdomnad från livet, avdomnad från känslor. De dagarna gråter jag i alla fall, men jag vet inte om det är något bra eller inte.
Jag vet att folk säkert inte ser hur jag egentligen mår, utan tror nog att jag är rätt nöjd med livet. Det är det jag vill att de ska tro. Vill inte att de ska se mitt riktiga jag, så jag bär omkring på en mask för att skydda mig.
Jag tror inte ens att min familj har en aning om hur jag egentligen mår. Jag vill inte tynga dem med det, de har tillräckligt med problem som det är.
Vad har jag egentligen att vara lyckig över? Mina dagar består i stort sett bara av skola, sitta hemma själv och ibland jobb. Vad är det egentligen för liv? Inget alls!



När ingen vet

Jag tror inte att det är någon som förstår mig. Som förstår hur jag mår och vad jag känner. Den starkaste känslan just nu är ensamhet och trötthet. En trötthet på allting. På mitt liv, på hur det ser ut här hemma. Visst hemmet kan jag göra något åt, men har ingen ork att städa. Jag vill, men på något sätt jag jag inte få mig själv till att göra något.
Jag visar hela tiden upp en glad Jeanette. En Jeanette som förmodligen verkar rätt nöjd med livet. Men det är långt ifrån sanningen. De få vänner jag har träffar jag sällan, de vill aldrig hitta på något eller så har de inte tid. Jag behöver komma ut lite och ha kul. Känns som att jag bara sitter hemma i min lägenhet dag ut och dag in. Gå ut på helgen, vad är det? Då är mitt enda sällskap katten och tv:n eller datorn.
Det är inte så lätt när man är i min ålder att skaffa nya vänner om man inte kommer ut något. Än mindre svårt är det att hitta kärlek. Det kanske är något fel på mig, eftersom ingen vill umgås med mig? Känns i alla fall så ibland.



I hate myself!

Ååhh, jag är så förbannad på mig själv just nu! Önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan, fast jag vet ju att det är omöjligt. Hur kunde jag göra så där? Hur kunde jag vara så svag?! Har jag ingen självbehärskning alls? Tydligen inte. Jag kunde inte stå emot frestelsen till slut, utan gav vika för den. Den enda tröst jag har är att jag faktiskt slängde ut hälften. Visst, man får räkna med bakslag, men man känner sig så rutten efteråt. Men det finns inte så mycket mer än att gå vidare och ta nya tag. Imorgon är en ny dag och med den kommer nya tag.

 
Det här citatet borde man leva mer efter...


Aaaaaahhhh!!!!

Vet inte vad det är med mig idag. Jag har verkligen ingen ork eller lust med något. Fast samtidigt så är jag lite rastlös när jag sitter ner och inte gör något särskilt. Inte ens det, nu, fina vädret ger mig energi eller lust. Tar verkligen emot att göra något. Önskar att jag hade en bok att läsa, det hade nog faktiskt funkat idag. Har egentligen en massa böcker i bokhyllan som jag inte läst än, men ingen av dem känns särskilt tilltalande. Om jag ska vara ärlig så är chips, dricka, kakor det enda som känns tilltalande just nu. Allt som jag inte får äta. Varför!? Jag är verkligen jättenära att gå iväg till maxi och handla något. Jag vill inte! Jo, jag vill! Nej, jag vill inte! Jo, jag... Så låter det i mitt huvud just nu. Inte undra på att man har huvudvärk.
Önskar klockan var typ en timmer mer än den är för då kunde jag börja med maten och då hade jag haft något att göra för att distrahera mig från suget. Aaaaahhh!!!


Detta förbaskade sug!!

Veckan har gått jättebra... tills idag vill säga. Det går jättebra med den nya kosten, men jag är grymt sugen på något gott idag. Kan säga att jag sneglade en hel del mot alla godsaker när jag var och handlade för en stund sedan. Det är sådana här dagar jag bara vill ge upp eller få ett bakslag och trycka i mig en massa gott. Fast samtidigt så vet jag ju att det går över och att jag ångrar mig efteråt om jag gör det. Ändå så är den där lusten att äta nästan starkare. Antar att det bara är att härda ut tills det har gått över även om jag helst av allt vill ge upp. Tur att jag ska äta lunch snart, då kanske det här suget försvinner. I alla fall för en stund.




Jag orkar inte mer!

Just nu känner jag bara för att krypa upp i soffan och gråta. Ni som följt min förra blogg kanske vet att jag haft problem med en återkommande infektion. Är helt säker på att den är tillbaka igen, känner så väl igen symptomen. Jag bara känner det att jag inte orkar med det här längre. Jag vill, för en gångs skull, bara vara frisk och slippa oroa mig för sådant här. Det känns så förbannat hopplöst! Verkar som att jag aldrig kommer att få känna mig helt frisk. Jag vet att jag aldrig kommer det eftersom jag har min bestående sjukdom, men så frisk jag kan vara trots den.
Jag vill inte hamna i ett stort svart hål igen, som jag gjort tidigare i mitt liv. Jag vet ju att det hör till infektionen att humöret är upp och ner och att man känner sig nedstämd tidvis. Hjärnan vet det, men inte själen. Ja, eller vad man nu ska kalla det. Tror ni förstår vad jag menar.
Finns en annan följdsak på infektionen, nämligen den att när jag mår dåligt då stoppar jag i mig en massa onyttigt. Fast jag egentligen inte vill, så kan jag inte låta bli.
Ska nog ta och sätta på en riktigt sorglig film, så man får gråta lite...

I'm so blessed

Sitter just nu och lyssnar på låten So Blessed med Mariah Carey. Den titeln stämmer rätt bra in på mig själv. Har aldrig funderat så mycket över det, men jag är verkligen blessed. Jag har en familj som alltid finns där. Jag vet att oavsett vad som händer så har jag dem på min sida. Det finns stunder i mitt liv då jag inte trott att det finns någon i hela världen som älskar mig, att ingen bryr sig. Fast jag tror att även då så visste jag någonstans undermedvetet att det inte var sant.
Visst, det finns så mycket som jag inte har, men vad vore egentligen livet utan familjen? Inte mycket.

Jag känner verkligen att min familj är en gåva. Det är inte alla som har den turen att få en familj som min. Visst är det saker man stör sig på ibland och att det kan bli tjafs ibland, men det går snabbt över. Jag älskar, hoppas ni vet det.


RSS 2.0