Finns det någon jobbigare känsla än ensamhet? Det är tveksamt. Okey, det skulle vara om det är när man verkligen, verkligen känner att man behöver vara själv en stund.
Fast när det kommer till ensamhet, så finns det olika typer av ensamhet. Det finns den när man verkligen en själv och så finns det den när man känner sig ensam fast man har människor omkring sig. Den senare tycker jag helt klart är jobbigast. Så kan jag ibland känna det även när jag är omgiven av släkten.

Just nu är det den första typen av ensamhet jag känner. Jag önskar verkligen att jag hade någon. Ja, jag menar kärlek. Att kunna vara i hans armar och känna trygghet och närhet. Problemet är bara att jag inte har hittat honom än. Jag är nog helt enkelt för kräsen. Det kanske är dags att sluta ha så höga och ouppnåerliga krav?