Jag tror inte att det är någon som förstår mig. Som förstår hur jag mår och vad jag känner. Den starkaste känslan just nu är ensamhet och trötthet. En trötthet på allting. På mitt liv, på hur det ser ut här hemma. Visst hemmet kan jag göra något åt, men har ingen ork att städa. Jag vill, men på något sätt jag jag inte få mig själv till att göra något.
Jag visar hela tiden upp en glad Jeanette. En Jeanette som förmodligen verkar rätt nöjd med livet. Men det är långt ifrån sanningen. De få vänner jag har träffar jag sällan, de vill aldrig hitta på något eller så har de inte tid. Jag behöver komma ut lite och ha kul. Känns som att jag bara sitter hemma i min lägenhet dag ut och dag in. Gå ut på helgen, vad är det? Då är mitt enda sällskap katten och tv:n eller datorn.
Det är inte så lätt när man är i min ålder att skaffa nya vänner om man inte kommer ut något. Än mindre svårt är det att hitta kärlek. Det kanske är något fel på mig, eftersom ingen vill umgås med mig? Känns i alla fall så ibland.